Maria Montessori (1870-1952) är grundaren av montessoripedagogiken. Hon var Italiens första kvinniga läkare. Montessori fann i sitt arbete och observationer att barn med mentala och sociala problem gick att hjälpa med intellektuell stimulans. Hon utvecklade en pedagogisk metod och material för att hjälpa dessa barn och lyckades över förväntan. Maria Montessori applicerade så småningom metod och material också på friska förskolebarn och upptäckte att dessa svarade mycket bra på detta. Man kan säga att montessoripedagogiken var född i och med uppstarten av hennes första förskola Casa dei Bambino i Rom 1907.
Pedagogiken utgår från noggranna observationer av varje barns utveckling. Montessoris metod blir som ett unikt svar utifrån barnets egna behov och intressen.
Barn är av naturen nyfikna och fulla av upptäckarglädje. De vill lära sig nya saker. Maria Montessori insåg att barn har ”känsliga perioder”. Det är tider i livet då barnet är extra intresserad av något specifikt och extra mottaglig för att lära sig detta specifika, till exempel motorisk utveckling, språkutveckling, läsa och skriva, socialt sampel etc. Barn intresserar sig för samma saker i ungefär samma ålder. De här känsliga perioderna är likadana för alla barn och med rätt stimulans optimeras barnets utveckling under varje period.
Montessorimaterialet är utvecklat för att möta barnets intresse i olika känsliga perioder. Praktiska övningar blandas med sinnestränande och intellektuella övningar, och materialet går från det konkreta till det abstrakta.
”Hjälp mig att göra det själv” är ett uttryck vi använder inom Montessoripedagogiken. Varje individ behöver hjälp för att lära sig.Lärarna fungerar som handledare som guidar barnen i deras inlärning och finns tillhands för att stötta dem i inlärningsprocessen.
Med lyhördhet observerar lärarna barnet och visar var kunskap finns att tillgå samt hur materialet används. Man ger på så sätt barnet en meningsfull sysselsättning anpassad efter dennes behov och intresse.